Kan vår mentala hälsa verkligen förbättras av meditation, bön och tacksamhet? Och i så fall – hur fungerar det?

Jag säger inte att det är lösningen för alla, och självklart ska man alltid kontakta rätt vårdinstans vid psykisk ohälsa. Men det är spännande att se att det nu finns vetenskaplig forskning som undersöker sambandet mellan andliga praktiker, spiritualitet och bättre psykisk hälsa.

Ett exempel är artikeln “Neurotheology: Practical Applications with Regard to Integrative Psychiatry” (Newberg, 2025), där tre nyckelfynd sticker ut:

Spiriutella praktiker stödjer mental hälsa

Meditation, bön, tacksamhet och förlåtelse visar sig kunna minska ångest, stress och depression. Flera metaanalyser bekräftar att dessa praktiker aktiverar delar av hjärnan kopplade till empati, lugn och känsloreglering – särskilt frontalloben och det limbiska systemet.

Och ja, för mig känns det här rimligt. Både jag själv och flera av mina klienter har märkt hur ångest och oro dämpas när vi använder meditation eller Reiki som en regelbunden rutin. Vi vet dessutom att djupandning påverkar nervsystemet och dämpar stressresponsen. Studier visar att personer som aktivt tränar på tacksamhet, hopp och inre närvaro upplever högre välbefinnande och bättre psykisk hälsa. Intressant nog lyfts även att spirituell meditation verkar ge starkare effekt vid depression än sekulär meditation.

Religion/spiritualitet som copingmekanism

I svåra perioder som vid sjukdom, stress eller sorg, kan andliga praktiker hjälpa oss att skapa mening. Det ökar vår motståndskraft och hjälper oss att hantera det som sker, även när livet gungar.

Forskning visar att bön, reflektion och meditation fungerar som en psykologisk resurs som hjälper människor att se sina svårigheter i ett större sammanhang. Det skapar utrymme för personlig utveckling, snarare än hopplöshet.

Ett särskilt intressant fynd: ungdomar som utövar spirituella rutiner tenderar att ha lägre substansbruk. Det handlar inte om dogm eller religion, utan om att uppleva att man är en del av något större än sig själv.

Risker vid extrem religiös/spirituell tro

Det finns också risker. När tro eller spiritualitet blir extrem, kan det skapa ångest, social isolering och till och med trauma.

Forskning på före detta sektmedlemmar visar hur skadorna kan sitta kvar i form av PTSD, depression och långvarig osäkerhet kring identitet. Även religiös extremism och radikalisering har visat sig ha allvarliga effekter, både för de direkt och indirekt drabbade.

Det är alltså inte vad vi tror på som avgör effekten, utan hur vi förhåller oss till det vi tror på. Balans och självreflektion är nycklar.

Det är just här jag upplever att det skaver när vi talar om religion och med rätta. De handlingar som görs i religionens namn känner jag inte är förenliga med grundtanken om religion. Jag måste lyfta det som sker i USA, hur man i religionens namn tar från kvinnor sin bestämmanderätt. Ni som sett Handmaid’s tale och som jag tänkt att det bara är fiktion, att det inte kommer att ske i ett modernt samhälle. Det sker i princip. Som litteraturälskare har jag läst om Margareta Atwood och hur hon lyft in verkliga händelser i romanen, som sker i modern tid inom diverse olika religioner. Det är skrämmande hur likt fiktionen situationen i många delstater är. Läkare vågar inte hjälpa kvinnor i nöd med rädsla för reprimander, kvinnor dör för att de tvingas behålla barn som deras kroppar kanske inte är redo att bära, kanske på grund av sjukdom. Kvinnor som måste föda barn som kommit till via övergrepp, berättelserna är många. Vuxna män och kvinnor tycker att det är rimligt att det ska få förhålla sig på det viset och det är så skrämmande. Märkligt också att det är kvinnors val och kroppar som det lagstiftas kring, inte männens. 
I den spirituella världen finns också dessa tendenser. Jag älskar den världen i mångt och mycket men uttryck som “det är din karma” eller “du drar till dig negativ energi” när någon i kris söker stöd, här pratar vi verkligen om att skuldbelägga den i nöd. Det finns också uttrycket Spiritual bypassing som används för att ignorera eller förminska verkliga trauman eller psykisk ohälsa, med risk att människor undviker nödvändig vård, terapi eller bearbetning vilket i sin tur leder till förvärrad psykisk ohälsa.  Vissa rörelser förespråkar extrema kostregimer (fasta, raw food, detox i månader) och avråder från medicin och vaccinationer. Med idéen om att renhet och att kroppen måste rensas från gifter vilket i sin tur kan ge risker såsom undernäring, anorexi, utebliven behandling vid allvarlig sjukdom. Slutligen spirituella grupper med stark ledarfigur, interna regler, “vi och dem”-tänkande och social kontroll, då börjar det bli destruktivt som alltid när människor förlorar sin autonomi, ifrågasätts eller tystas ner, där utanförskap skapas för den som lämnar. Sådan psykisk manipulation känner jag inte har något berättigande i någon som helst situation och definitivt inte i den religiösa eller spirituella sfären.

Missat del 1? KLICKA HÄR

Nästa steg, Del 3
Nu har jag resonerat kring spiritualitet som resurs, inte flykt, vad forskningen säger och riskerna med extrem tro. Nästa gång vill jag försöka mig på att ge mig in i neuroteologi och vad det egentligen är och hur hjärnan påverkas av våra tankar, känslor och andliga rutiner.